Jag var bekant med en tjej som var några år äldre än mig. Hon hade två barn på fyra och åtta år och var samtidigt en s.k. hemmafru. Hennes man drev egen firma, de hade hus och två fina bilar.
Jag minns att jag frågade henne ibland om inte hon skulle "söka jobb eller något". För mig var det nämligen mycket märkligt med en kvinna som var arbetslös frivilligt - så gick det väl bara till på 50-talet tänkte jag.
Hon svarade att de (hon och hennes man) gärna såg att hon var hemma så länge det gick. Så länge ekonomin tillät. Varför skulle hon ut och jobba när hennes mans inkomster räckte? Och de tänkte på barnen, sa de.
Jag köpte det inte riktigt. Jag tyckte att det var mycket skumt det där.
Men att hon lagade så god mat, alltid hade ett rent och snyggt hem, gjorde de mest fantastiska tårtorna, samt att hon verkade ha en sådan fin och nära relation med barnen (och vilka väluppfostrade barn!), det förstod jag genast att det hade att göra med all hennes "lediga tid". Men vad gjorde hon egentligen hela dagarna, kunde jag ändå inte låta bli att tänka. Blev hon inte deprimerad där hemma? Varför ville hon inte ut och arbeta? Nej, det gick inte ihop för mig.
Det är först nu, ett antal år senare - som gift med två egna barn - som jag förstår. Jag förstår henne precis! Och jag tänker ibland på henne (vi har ingen kontakt längre). Jag beundrar henne. Jag känner på något sätt tacksamhet för att hon valde att ge sin tid till sina barn och hem, samtidigt som hon gav en ledig plats på arbetsmarknaden till någon som behövde den bättre.
Jag stötte även på en äldre kvinna, som hade uppvuxna barn, i min psykologi A kurs på universitetet förra våren, som också varit hemmafru en längre tid. Hon ångrade inte en sekund att hon valt att vara hemma och vara utanför "arbetsmarknaden" under så många år. Även då de hade haft det tufft ekonomiskt. Men hon berättade också om en del ifrågasättande från andra om att hon gjort valet att vara hemmafru.
Vad är egentligen arbete?
Efter att ha läst 60 hp i Arbetsvetenskap har jag fått lära mig att det finns olika definitioner på vad arbete är.
Den vanligaste definitionen är dock att det handlar om en kraftansträngning som utförs mot betalning.
En kock som lagar mat, får betalt för det - det kallas därför arbete.
En hemmafru som lagar mat, får inte betalt för det - det kallas därför inte arbete.
En pedagog som läser en saga för ett barn på förskolan, får betalat för det - det kallas därför arbete.
En hemmafru som läser en saga för sitt barn på kvällskvisten, får inte betalt för det - det kallas därför inte arbete.
En lokalvårdare städar toaletter, får betalt för det - det kallas därför arbete.
En hemmafru som städar toaletten, får inte betalt för det - det kallas därför inte arbete.
Ja, ni fattar!Eftersom den hemma-arbetande kvinnan (ja, hon arbetar enligt min definiering) inte får betalt för det, och eftersom det är en kvinna det handlar om - så får hennes arbete ingen erkänd status eller ens erkänt värde. Det är "skit-görat" som hon gör. Det är mycket tråkigt att det är så. Eftersom arbetet hon gör är otroligt viktigt!
Mer om detta i kommande inlägg, inshaAllah.
Nu till syftet med min blogg-rubrik.
De (liksom jag tidigare) som ifrågasätter en hemmafru ställer ibland frågan:
"Men du då? Vill du inte göra något u t v e c k l a n d e?"
Jag skulle härmed vilja tala om att arbetet som hemmafru i allra högsta grad är utvecklande - i precis den grad du vill/känner för.
Arbetet som hemmafru utvecklar framförallt....
Ditt tålamod! Men även....
dina kulinariska kunskaper,
och din problemlösningsförmåga.
Som dubbelarbetande kvinna (förvärvsarbete på heltid + hushållsarbete på heltid) som de allra flesta kvinnor i Sverige idag är så finns inte så mycket annat o göra på den (om det finns någon?) lilla lediga tiden än att pusta ut. Men som hemmafru kan du - efter att ha effektiviserat dags-arbetet tillräckligt - använda den lediga tiden till att exempelvis läsa en kurs eller utföra någon form av ideellt arbete. OM man så önskar och känner behov av mer stimulans.
Frid!
Mashaallah! du er en flink hemmafru, det vet jeg <3
SvaraRadera-Therese
Tack söta, detsamma! <3
RaderaJag gör bara mitt bästa :)